En dag i juli 1906, syntes i Mora Tidning en liten annons, som inbjöd Dalarnes hornblåsare och fiolspelare att påföljande augusti månad komma ut till Gesunda och låta höra sina låtar, så skulle de få pris. Zorn hade, som vi kunna förstå insatt denna inbjudan i tidningen.

Jag föreslog Isak Anders att han skulle fara dit ner och föredraga sina låtar då han helt säkert skulle komma att erövra något pris, men se det var då alldeles omöjligt, han var då alldeles för gammal att tänka på något sådant. Efter många om och men blev det dock beslutat att vi skulle fara ner till Gesunda och tidigt en morgon startade vi från Blyberg för att stiga på tåget i Oxberg. Det var nämligen under den tiden då järnvägsbron var i olag så att tåget ej gick längre än till Oxberg. Isak Anders hade sin fiol inknuten i ett s. k. blåermkläd, och med sitt instrument under hand och pipan kraftigt bolmande drog han nu ut att erövra en välförtjänt ryktbarhet för sina gamla låtar, dem han spelade på ett oförlikneligt sätt. Det var icke bara melodien utan även sättet att spela den, som gjorde den till en Isak Anders låt.

Vid järnvägsbron stötte vi samman med Gods Anders från Brunsberg som också var ute i samma ärende. När I. hörde detta sade han: ”Det var trivlit.” Komna till Mora fingo höra att en ångare om en stund skulle gå ut till Gesunda med hundra passagerare. Biljetter funnos att tillgå hos H. L. Larsson (Hållbus Lasse) dit jag genast skyndade och lyckades få köpa tre stycken i sista stund. Vid bryggan träffade I. en med honom bekant Moraspelman vid namn Falk. Denne sökte han nu smuggla ombord, men det gick ej och på grund därav utfor han ”Tä va nuäga.”

På ångbåten funnos många spelmän och det spelades i alla möjliga tonarter. Jag minns dock endast två typer, nämligen en gammal leksandsgubbe, som trodde sig vara en riktig baddare att spela, men ledsamt nog kunde jag ej uppfatta, vad han spelade, utan allt verkade som en enda röra. Han sade ibland medan han drog efter andan: ”Je spel de je kan je.” Den andre var en högrest man på mellan 60 à 70 år med skarpt markerade drag, riktig spelmanstyp av gammal bondestam. Hans namn lär ha varit Per Olsson (Perosa), men var han var ifrån och vad han kunde fick jag aldrig veta.

Omsider anlände vi till Gesunda. Där vimlade det av folk överallt, och många buro fioler, vilket gav vid handen att de voro spelmän. Än flera anlände med roddbåtar och annorleds. Alla styrde kosan upp mot ladugårdsbacken (fjosbockam) där själva tävlingen skulle försiggå. Vår vän I. sade nu bestämt ifrån att han ej komme att spela något på tävlingen. Det var alldeles för många spelmän och helt säkert ”micklär so irå slaingdär auti dyöm, o se so micklär so ul äro se, naj e kum halldri ta stji att gubbin spilär no jär”.

Vi stegade emellertid upp mot höjden. Centrum för folksamlingen var en stor sten bredvid vilken prisnämnden tagit plats. På den var det meningen spelmännen skulle uppträda. Stenen befanns emellertid för låg, ty publiken ville icke blott höra utan även se spelmännen. Därför anskaffades en kärra med sidoflakar, några stora stenar lades på skalmorna och flaken stöttades upp med tjärrötter och så var estraden färdig, varifrån den halvt förglömda och av en ytlig kultur dödsdömda folkmusiken åter skulle låta höra sig. Alla attribut voro närvarande. Gesundaberget med sin djupa allvarsamma grönska, män och kvinnor av folket förda dit av levande intresse för saken, fähusen, gärdesgården och där nedanför vallen med sina små stugor, gamla och ålderdomliga liksom låtarna och årsbarn med dem. Bortom vallen sedan Siljans blånande yta och längst bort i bakgrunden Dalabygden famnad av grånande berg. En mera storstilad plats skulle ingen kunnat välja, endast Zorn kunde det. Prisnämnden utgöres av Zorn själv, konstnären Ankarcrona, stadsnotarien Nils Andersson och redaktör Anders Olsson.

Tävlingen börjar med att Ljuder Anders i Gopshus kryper upp i kärran sätter sig till rätta, stämmer sin fiol och börjar spela. Denne Ljuder Anders är farfar till unga Anders Julin och fader till Erik Julin. Borta i småskogen gnider gamle Sjungar Lars från Lima sina underliga låtar, hans höga ålder gör dem kanske ännu mera underliga, styva och kantiga och bredvid kärran står Hök Olof Andersson från Söderås, ser mot marken och filosoferar. Butter och tvärsäker med fingrarna lekande på greppbrädet för att liksom mjuka upp dem står Timas Hans från Ore och väntar på sin tur. Längst ute i folkringens norra kant står Isak Anders med pipan mellan läpparna ivrigt lyssnande till det, som spelas. Han kämpar mellan: Skall jag eller skall jag ej. Helt säkert skulle det senare ha segrat och han farit hem utan att spela om ej något kommit mellan som tvungit fram honom. Jag upptäckte nämligen Lindbergs Anders och vinkade honom till mig samt bad honom anmäla Isak Anders från Blyberg, vilket han också gjorde. I. känner sig orolig och fruktar att ångaren går ifrån oss. Jag tröstar honom med att vi nog komma hem då de andra ska göra det. Han går bort och sätter sig, röker, lyssnar, ängslas om båten, som alldeles säkert går ifrån oss så att vi få vara där vi är och uti allt det där kämpar det inom honom detta nedärvda drag, som varje äkta älfdalskarl helt säkert har känt inom sig mången gång, nämligen detta att underskatta sig själv, att tro sig om just ingenting när sunda förnuftet säger raka motsatsen. Detta skulle kunna sammanfattas i följande sats, som allt för ofta föres på tungan: ”Itjä dug ig, itjä will ig, itjä wet ig, itjä kann ig.”

Då med ens ropar redaktör Olsson: ”Isak Anders Persson från Blyberg!” I. spritter till och pipan faller ur munnen på honom. Ropet förnyas och folk börjar se sig om efter den anropande. Jag skjuter I. framför mig, man makar åt sig och slutligen är I. genom folkmassan och stegar mot kärran, där han först synes utbyta några ord med gubbarna i nämnden och bestiger så kärran. Stämningen justeras och så lägges stråken till. Första låten spelades nog staccato vibrato eller hur det heter ' då både fiolen och stråken skaka, men I. sträcker på sig, bryter armarna för att återfå herraväldet över sina muskler, och så drar han till igen, men nu mycket säkrare. Tredje låten går lugnt och säkert, visande att I. nu behärskar situationen. Nerkommen ur kärran samtalar han åter med nämnden varefter han kommer stegande hän mot den plats där jag står. Han är något röd och irriterad samt säger: ”Ig ar fel older ig verid minn um nod verra, ed kendes rient so armer edd ad lossnad.”

Nu kom han ihåg ångbåten igen, som gick ifrån oss, och därför skulle det nu bära iväg med samma. Jag lovade därför att jag ville gå ned till stranden och ta reda på saken, och därmed lugnade han sig åter. Snart var jag tillbaka och kunde berätta för honom att vår ångare hade gått men alla de, som hade biljett på denna skulle få följa en annan mindre båt tillbaka för samma pris. Vi kunde nu lugna oss och invänta tävlingsresultatet.

Nämnden drog sig tillbaka en stund, men var snart färdig med sitt beslut och det lydde: ”Timas Hans, Ore, l:a pris 50 kronor, Isak Anders Persson, Blyberg, 2:a pris 30 kronor och Hök Olof Andersson, Söderås, Rättvik, 3:e pris 20 kronor. Då I. hörde detta sade han: ”Tjiess, ed edd ig fel ollder kunnad truä.” Med en bolmande pipa rök firade han genast sin seger för dagen. Men nu gällde det att komma iväg och få plats på båten. Den blev så lastad att den knappt var opp ur vattnet med däcket. Besättningen drack öl nere i hytten så att de glömde att elda och båten stannade. Sedan den åter börjat röra på sig skulle en del personer landsättas men då gick det ej bättre än att ångaren körde på grund. I. satt i kretsen av några spelmän, vilka ömsom spelade ömsom samtalade om dagens händelse. Slutligen utbrister I: ”Det är halldeles märkvärdit, jag ar spilat på danser og brölop i halla mina dagar og inte apt no för det, og nu ar jag spilat tri låtar og blivit en värsbirömd man.”

Vedermödorna voro dock ej slut ännu för vår käre I. Framkomna till bryggan i Mora fattades det endast några fattiga minuter tills Älfdalståget skulle gå från Morkarlby. Vi till att springa, jag förut och I. efter och hörde jag väl hur stråken knackade takten mot fiolen åt I. medan han sprang. Kommen mitt för 3Lavasgården sprang jag gent över denna. Jag hörde då ett stönande från I, som på grund av andnöd inte kunde få ur sig ett riktigt ord. Jag stannade och väntade på I. Han förklarade då att han sprang ej ett enda steg mer om han också skulle få lov att vara i Mora en hel vecka. ”Kom efter så fort du kan, jag skall skynda förut och köpa biljetter åt oss”, sade jag. Om en stund kom I. lunkande, och vi satte oss i väntsalen. Tåget var försenat och vi fingo vänta rätt länge. I. grälade då på mig för att han hade fått lov att skynda sig, då det hade varit så onödigt. Ja, men vem kunde veta att tåget var försenat, ”ja ann vet nu int slaikt feld etteråt”. Nu brusade tåget in på stationen, vi togo plats och dagens strapatser voro slut, med undantag att vi måste låta skjutsa oss från stationen upp till Blyberg.

Ja, detta var I:s stora dag och enligt min mening kunde priset ej tillfalla någon värdigare. Vid tanken därpå gläder jag mig ännu i dag över hans seger. Han var så fin där han satt på ångarens däck omgiven av yngre spelmän, som alla sågo upp till honom, och vördade honom såsom sin mästare och lärare. Dock intet högmod eller översitteri fanns hos denne veteran. Ett motsatt intryck i detta fall gav däremot Timas, men kanske var det endast ett sken på grund av hans mera tvärsäkra sätt och hans större vana att uppträda inför en större allmänhet.