|
De första VM-tävlingarna hölls 1990 vid nyckelharpstämman i Österbybruk. Den gången gick Olov Johansson ur striden som segrare på såväl gammelharpa som på kromatisk nyckelharpa. 1992 hölls tävlingarna på Skansen i Stockholm. Titeln i gammelharpsklassen gick då till Hasse Gille medan Peter Puma Hedlund rodde hem segern på kromatisk harpa. Det året infördes en tävling vid sidan om. Publiken röstar där fram publikens favorit - den gången blev det Anders Mattsson. Han blev publikfavorit även i Gamla Linköping 1994, då han också erövrade VM-titeln i kromatiska klassen. På gammelharpa vann då Lena Jörpeland. Bäst åhörarplats hade då lilla Elis, några centimeter från harpan. Lena var nämligen i 7:e månaden. 1996 var så tävlingarna tillbaka i Österbybruk. Juryn bestod av Gunnar Ahlbäck (ordförande), Jan Ling, Nisse Nordström, Curt Tallroth, Sigurd Sahlström samt undertecknad. Som jurymedlem får man ta emot många synpunkter. De är också mycket välkomna, (utom kanske när de bara är av slaget fel låt vann utan minsta motivering). Några frågor kommer upp ofta, vilket borde vara ett tecken på att många andra går i samma funderingar Några sådana frågor kan jag ju passa på att besvara här. En vanlig fråga är vad vi har för bedömningsgrunder. Vi har fyra huvudpunkter vi poängsätter. De är sedan indelade i delfrågor vilket gör att huvudpunkterna sinsemellan väger olika tungt. Vi tittar på låtval (tex om låten är nyckelharpanpassad). Nästa punkt handlar om speltekniskt utförande (där allmän skicklighet, tangentskicklighet, stråkteknik, melodigestaltning och tonbildning ingår). Sedan har vi folkmusikaliskt utförande med sju-åtta delmoment som handlar om stil, ornamentik, takt, rytm, tempo, bordunspel och dubbelgrepp, samt slutligen punkten musikaliskt uttryck med det svårdefinierade spelmansmässighet, gestaltning och helhetsintryck. En annan fråga är hur mycket vi tar hänsyn till nervositet och att det kanske låter mycket bättre hemma i köket. Viss förståelse för felspel etc p g a nervositet har vi förstås. Även en omstart av en låt som havererat accepteras. Men går det för snett så är det ju så att det är en del av tävlingen att klara av situationen. Några spelmän visar prov på stor förmåga att improvisera fram snygga lösningar om de kommit ur spår, och då vänder man ju snarast ett misstag till något positivt. Men det som räknas ar inte vad man åstadkommit hittills sitt liv, eller hemma i köket. Det vore en annan slags tävling om man kunde ta med sig en kassett och visa hur bra man kan vara. Det som räknas är prestation just under tävlingen - inga gamla meriter eller synder. Några har föreslagit att juryn borde sitta bakom ett skynke. Inte för att man skall slippa se dem, hoppas jag. Utan därför att det vore rattvisare om juryn inte visste vem som spelar. En invändning mot detta är att det hör vi ändå. En del av tjusningen med solospel på nyckelharpa ligger väl i hur personligt och individuellt det är. - Tänker juryn på ansvaret den har som normriktare om den premierar tex en ung spelmans virtuositet kontra mognad och tradition hos en äldre spelman? är en fråga vi fått. Men det gör vi inte. Det frågeställaren vill peka på är svårigheten att väga t ex tradition kontra fingerfärdighet, men det är något man tar ställning till innan tävlingarna börjar, genom att fastställa bedömningspunkter och rangordna dessa inbördes. Vid Zornmärkesuppspelningar bedöms spelmannen enbart gentemot en norm, medan VM är en tävling där bara en vinner. Det gäller att spela bra eller rättare sagt bäst av deltagarna sett utifrån hur bra man lyckas på de bedömningsgrundade punkterna. (=normen) En gång mästare alltid mästare. Om än inte regerande. Borde man inte portförbjuda tidigare titelinnehavare från tävlingarna- man kan inte bli mer än mästare! Och andra får då chansen, är en fråga vi tätt. En sympatisk tanke. Men för att upprätthålla den höga kvalitet på tävlingarna som vi hittills haft, vill vi precis som i alla andra tävlingar vi känner till - såväl i musik- som i idrottsliga sammanhang - ge den mästare som så önskar chansen att vara med igen. I pressen har faktiskt framförts att vi borde sätta som vilkor att den som vinner måste ställa upp och försvara sin titel. Den tanken är oss främmande. Man måste tycka det är roligt att ställa upp - inte komma av tvång. Det här blev mer kring tävlingen som sådan än årets evenemang, men nu äntligen över till tävlingarna. 11 spelmän gammelharpklassen och hela 18 i den kromatiska gav publiken en absolut förstklassig underhållng. Möjligen kan detta anses vara lite för mastigt program men publiken verkade nöjd. I gammelharpklassen ställde Hasse Gille, Anders Nordfors samt Niklas Rosvall upp på kontrabasharpa. Björn Björn, Esbjörn Hogmark, Kurt Södergren, Curt Jinder, Lena Jörpeland, Ingvar Jörpeland, Kjell Landström och Christer Wesström spelade silverbasharpa. Normalt avslöjar vi inte vem som bedömdes som tvåa. I år gör vi ett litet avsteg från den regeln eftersom det var mycket jämnt. Björn Björn åstadkom ett formidabelt silverbasspel med sina två Anderénlåtar. Där fanns inget att anmärka på!!! Lena Jörpeland gjorde en lika fin insats som när hon tog hem segern 1994. Spelstilarna dem i mellan är olika, men en ännu tydligare för gemene man var skillnaden i spelsätt när Niklas Rosvall framförde Gustav den III krigsmarsch. Efter lyssnade och diskussion - och diskussion igen, valdes Lena Jörpeland före Björn Björn. Hon blev därigenom den första som framgångsrikt försvarat sin titel. Att det krävdes målfoto för att få fram en vinnare förringar inte på minsta sätt hennes seger. Tvärt om!
I den kromatiska klassen återfanns bland andra Sture Sahlström med sin härliga äkta gammellåt. Hasse Gille hade avsett att ställa upp enbart på gammelharpa, men av misstag (säger han) kom han med på startlistan även på den kromatiska harpan. Att uppbåda ett öronbedövande jubel hos publiken är väl var musikers önskedröm. Men det Hasse gjorde var tvärt om. Och det är betydligt svårare. Han fick publiken absolut andäktigt knäpptyst genom att hålla ut tystnaden till bristningsgränsen i en av sina låtar. Man skulle kunnat höra ett tagel falla i gräset på 6o meters håll. Det är spelmansmässigheten personifierad att kunna trollbinda åhörarna så... Många spelmän lyckades perfekt, så underhållningsvärdet var oerhört högt. (Ingen nämnd, ingen glömd.) Att få höra alla dessa av våra absolut mest framstående spelmän, spela solo och på topp... Niklas Rosvall spelade en halling från Värmland samt en låt efter Ivar Tallroth. Tallrothlåten hade vi hört som närmast föregående nummer, men då med Esbjörn Hogmark. Två lysande tolkningar - tämligen olika. Vi hade en Tallroth i juryn som ju förstås visste hur Ivar spelade den. Men å andra sidan firman inga extra poäng för att kopiera en förebild. Båda spelmännen satte sin prägel på låten. Någon sade efteråt att man inte kan spela en halling på nyckelharpa. Vi tyckte Niklas bevisade motsatsen. Efter bara några timmars diskussion hade juryn enats om att ge Niklas mästartiteln. Vi hade lätt ett löfte av Tongång om att vinnaren i kromatiska klassen skulle lä spela in en CD. Niklas har tackat ja till det erbjudandet, så nu väntar vi nyfiket på att lä höra vad han tänker bjuda oss på.
Publikens favorit-tävlingen avgörs med olika metoder år från år. Ett år mättes publikens reaktion med hjälp av decibellmätare (ljudstyrka) och stoppur. 1 år valdes 25 personer ur publiken ut för att rösta på konventionellt sätt med röstsedel. Utslaget var solklart. Vinnare var Niklas Rosvall som fick ta emot den sedvanliga cittran från Gottfrid Johanssons musikaffär. De som inte röstade på honom hade god spridning på sina roster vilket kan ses som ett tecken på att nivån över lag var mycket hög.
Grattis till Lena och Nicklas! Gunnar Fredelius
|
Lena Jörpeland photo: Per-Ulf Allmo 
Jan Ling intervjuas i förgrunden av Ami Tärnström,