Exposé över nyckelharpans historia
Gunnar Ahlbäck och Gunnar Fredelius 1990 - utdrag ur Sumlen, Nyckelharpan i nytt ljus
De äldsta beläggen
De äldsta beldstläggen för nyckelharpans existens återfinns i kyrklig konst, främst inom det medeltida kalkmåleriet. Till de tidigare kända återgivningarna har under senare tid fogats ytterligare några. De nya fyndens värde som belägg för harpans existens vid en given tidpunkt på en viss plats återkommer vi till. Det äldsta kända är dock fortfarande den relieffigur från ca 1350 på portalen till Källunge kyrka på Gotland som spelar på ett instrument som kan vara en nyckelharpa. Från Tyskland finns tre oberoende avbildningar från 1500- och 1600-talet. Till de två tidigare kända (Virdungs Musica getutscht und ausgezogen från 1511 samt Praetorius från 1600-talets början) kan fogas den putto i Hildesheim som Per Ulf Allmo fann 1989. Jan Ling skriver i »Nyckelharpan nu och då» (Svea fonogram SVMC 5), att instrumentet onekligen är en nyckelharpa men att ett källkritiskt arbete återstår innan man kan anta fyndet som »belägg». Inget av de nya fynden ändrar den bild vi har av nyckelharpans tidigaste historia.
Frågan om varifrån nyckelharpan kommer har diskuterats flitigt. Sverige och Tyskland har utpekats som ursprungsländer, men det har också sagts att instrumentet kom till Sverige med vallonerna. Det sista påståendet, som måste avfärdas som en sägen utan varje verklighetsunderlag, verkar vara näst intill omöjligt att avliva. Somliga forskare, som hävdat att nyckelharpan kom från Tyskland, stöder sig på uppfattningen att den allmänna kulturströmmen gick från kontinenten och norrut och inte tvärt om. Mot detta har invänts att de äldsta beläggen finns i Sverige vilket skulle tala för ett svenskt ursprung. Ser man till den geografiska bilden i stort, som ges av fyndorterna, så tyder den snarast på en utbredning kring Östersjön. Flera exempel kan ges på andra kulturobjekt med likartad utbredning. Hypotesen skulle då närmast bli att nyckelharpan konstruerats någonstans inom detta område. Det är sammantaget värt att notera, att det äldsta kända belägget finns på Gotland. Även om nyckelharpan till äventyrs skulle ha uppstått någon annanstans, så är det bara att konstatera att det är kring Östersjöområdet som den använts. De svenska anspråken på nyckelharpan som nationellt instrument motiveras av att det är i Sverige den överlevt till vår tid. Inom Sverige har den odlats och utvecklats inom en begränsad del med Uppland som centrum. Härifrån har också nyspridningen utgått.
Värdefulla informationskällor om nyckelharpans användning och utbredning är domstolsprotokoll, bouppteckningar etc. Även här har en del »nytt» kommit i dagen. Det äldsta belägget för nyckelharpa i samspel med fiol har vi tack vare ett bråkigt bröllop redan 1669. (Vi fick upplysningar om detta av Lars Ljungström pä Kungliga husgerådskammaren.)
Den äldsta bevarade nyckelharpan är en enkelharpa utan resonanssträngar, den så kallade Moraharpan, med inskriptionen 1526. Den har tre spelsträngar varav en är melodisträng.
Modell av Moraharpan. Byggare Karl Ivar Lyth. Till höger ses Anders Norudde med en "moraharpa"
Det finns en nyckelharpa på Musikmuseet i Stockholm med inventarienummer N 147 300, vars korpus är mycket lik Moraharpans. Tangentmekanismen, den så kallade leken, saknas tyvärr vilket omöjliggör artbestämning. N 147 300 har fyra hål i skruvplattan för stämskruvar. De är symmetriskt placerade, så man kan anta att den varit försedd med fyra strängar. Minst en var melodisträng, men vi kan inte veta om alla de övriga var bordunsträngar eller om någon/några var mixtur- eller kontrabassträngar.
Ytterligare två harpor utan resonanssträngar av äldre datum finns bevarade. Den ena kallas Esseharpan efter fyndorten några mil från Wasa i Finland. I det skick den nu befinner sig skulle den egentligen i likhet med Moraharpan klassas som en enkelharpa utan resonanssträngar. Den har emellertid hål på de översta nycklarna för löv till andra spelsträngen. Den tycks därigenom ha varit en mixturharpa, försedd med en melodi-, en mixtur- samt två bordunsträngar. Det finns numera ritningar att köpa, både på Moraharpan och Esseharpan.
Nya fynd görs fortlöpande, dels av skriftkällor från 1600- och 1700-talen och dels av kalkmålningar.Denna ängel återfinns i Skuttunge och tipset fick vi av Birgit Kjellström på Musikmuseet Foto: GunnarFredelius.
Nyckelharpan från Vefsen i Norge saknar både sadel och stall. Ling skriver i sin avhandling att den tycks ha haft två bordun-, tre mixtur- och en melodisträng. Efter att tillsammans med Musikmuseets Birgit Kjellström och Felix Wolf ha studerat Vefsenharpan närmare ansluter vi oss dock tillsvidare till Norlind, som bara räknade till två mixtursträngar. En nyckel är försedd med fyra löv eller hål för löv. Två av dessa ligger emellertid så tätt att det är mindre troligt att de kunnat vara i bruk samtidigt. Stränghållaren har bara fem hål för strängar. Möjligheten finns att mer än en metall-sträng trätts genom samma hål, även om de i detta fall är anmärkningsvärt smala. Antalet hål för stämskruvar är oklart. Norlind räknade till fem, Ling sex. I skruvplattans ytterkant finns dessutom något som kan ha varit tänkt som utsmyckning. En annan möjlighet är att skruvplattan ursprungligen varit större och att det är resterna av hål för ytterligare stämskruvar vi ser.
Vefsenharpan har en kantarellformad ljudpinne som hålls på plats med tappar. På Moraharpan och Esseharpan finns ett lite större hål för ljudpinnen i locket. I privat ägo finns en gammal harpa där ljudpinnen är instucken och fastkilad genom botten enligt det mönster som Ling säger varit gängse från 1700-talet och till första hälften av vårt århundrade. Det ovanliga är att det är två ljudpinnar på denna harpa som är fästa uppifrån genom locket under respektive stallfot. Forskning återstår när det gäller nyckelharpor medljudpinne i direktkontakt med stallet.
Här ser vi ett sådant bygge av Anders Nordfors
Man har i litteraturen hävdat att nyckelharpan med viola d'amoren som förbild tillförts resonanssträngar i början av 1700-talet. Björn Aksdal och Jan Petter Blom påpekar i uppsatser 1982 respektive 1985, att resonanssträngarna kom till England under 1500-talet från Främre Orienten och att de snabbt fick spridning.
Vi känner till två resonanssträngade nyckelharpor med inskriptioner som anger årtal under l600-talet. I det ena fallet, en nyckelharpa på Musikmuseet i Stockholm, rör det sig om ett uppenbart falsarium. I det andra fallet, en kontrabasharpa som nu finns i USA och som fördes dit av en emigrant från Uppland, återstår en närmare granskning av instrumentet innan man vågar ta ställning till årtalets äkthet. Vi kan dock konstatera att nyckelharpan var fast förknippad med resonanssträngar på 1700-talet, och att detta kan tyckas styrka teorin att de introducerades redan under 1600-talet. Det kan därför vara på sin plats att mana till försiktighet med resonemang som »denna harpa har resonanssträngar och kan därför inte vara äldre än från 1700-talet».
Mixturharpan - den felande länken
Enkelharpan och kontrabasharpan räknades tidigare som 1700-talets två harptyper. Enkelharpans huvudsakliga användningstid anses ligga före år 1800, även om enstaka exemplar har varit i bruk långt senare. Enligt Lings klassifikation var en del enkelharpor försedda med en mixtursträng. Man har antagit att stämningen skulle ha varit prim eller oktav. Vi anser i likhet med Norlind, att denna harptyp är av så stor betydelse att vi klassificerar den som en egen underart. Vi har inte funnit någon beteckning för den i traditionen. Möjligen skulle »dubbelharpa» kunna syfta på den. Det har emellertid ansetts att termen avsett kontrabasharpa med dubbellek eller silverbasharpa. För att inte skapa förvirring kallar vi helt enkelt det Ling kallade enkelharpa med mixtursträng, det Norlind kallade nyckelharpa med mittstift, för mixturharpa.
I Lings avhandling (s. 68) citeras spelmannen Karl Pettersson i Örby (Nordiska museets arkiv): »Undert. har kommit i kontakt med, utom med den förut nämnda femradiga [därmed avses femsträngade], en 5. k. enkelharpa med bara en spelsträng och 3 bassträngar samt dubbelharpan, som ibland kan vara kontrabasharpa, vilken då har andra spelsträngen på G-strängen [skall vara C-strängens] plats. Detta gör, att denna typ av harpor är mera svårspelad än andra dubbelharpor.» Vidare sägs att »även låtar gjorda av fiolister gick bra på dubbelharpan om det var duktiga harpgubbar, som behärskade hela harpans lek, på enkelharpan gick icke låtar som hade stort omfång». (Klamrarna är Lings.)
Detta skulle kunna antyda möjligheten att termen dubbelharpa avser en harpa med kopplade löv på mittsträngen - mixturharpan. Om så är fallet tyder kommentaren, dvs. att fiollåtar kunde spelas, på att man kunde utnyttja den s. k. mixtursträngen som ensam melodibärande. Om spelsträngarna var stämda i oktav, vilket ibland har antagits i litteraturen, är mixturharpans omfång större än kontra- och silverbasharpans. Det finns dock skäl att mana till försiktighet med att hävda att den stämningen var allenarådande bland mixturharporna.
Silverbasharpans omtvistade födelse i ny dager
En utbredd uppfattning med stöd hos Leffier och Ling är att silverbasharpan tillkom genom att någon, under 1800-talets första hälft, flyttade kontrabasharpans andra melodisträng och placerade den närmast intill den första. En detalj värd att observera är det i litteraturen återkommande påståendet att man genom denna förändring ökade tonomfånget betydligt och byggde ut kromatiken. För den initierade ter sig detta förbryllande, eftersom kontrabasharpans grövsta melodisträng stäms d1 och silverbasharpans c1. Det innebär att silverbasharpans register bara sträcker sig ett tonsteg under kontrabasharpans. Därtill kommer att kromatiken generellt är mer utbyggd på kontrabasharpan än på silverbasharpan.
Mycket talar för att silverbasharpan i stället utvecklats ur mixturharpan. Denna
B].2.2. Mixturharpa, silverbasharpans föregångare. Detta exemplar från Hornimans museum i London är av okänt datum. Fotot förmedlat av Bertil Nilsson, Linköping.
hypotes grundar sig på följande resonemang. Man ville få möjlighet till annan dubbeltonighet än uteslutande parallella förflyttningar. Därför gav man först några, sedan allt fler, löv en egen nyckel som placerades under den första radens nycklar. Man tog också bort vissa löv i samma syfte. Om man tryckte in två nycklar på första raden, varav den ena saknade löv för första melodisträng, så fick man ett dubbelgrepp.
Även Norlind höll för troligt att de »mittstiftförsedda» harporna, dvs. mixtur- och kontrabasmixturharporna, utvecklats till den dubbelradiga harpan.
Flertalet äldre silverbasharpor saknar löv för ciss på C-strängen - första lövet. Samma löv saknas ofta på bevarade mixturharpor. På de silverbasharpor som har detta löv sitter det ofta kopplat som på mixturharpan.
Andra löv- eller nyckelparet är alltid kopplat på en silverbasharpa. Denna koppling utgör ett kriterium på silverbasharpan.
Sjätte nyckeln är av särskilt intresse. Många har frågat sig varför den ofta är utrustad med kopplade löv med tonerna diss-fiss. Silverbasharpan lämpar sig bäst för spel i C-, G- och F-dur med sin G- och C-bordun. 1 dessa tonarter är kopplingen diss-fiss överflödig. Om silverbasharpan utvecklats ur mixturharpan får denna koppling en förklaring. Den är en kvarleva från mixturharpan. Man har »kopplat loss» löv efter löv allteftersom man hade behov av att kunna ta tonerna separat. Sjätte nyckelus koppling blev över. Man har ofta tagit bort ettdera lövet, i allmänhet diss. Nyckeln är som regel nedböjd till andra raden. Också detta är ett utslag av att nyckeln inte ansågs vara så viktig.Påståenden att silverbasharpans tillkomst innebar ett utökat tonförråd blir riktigt, om jämförelsen görs med mixturharpan och inte som tidigare med kontrabasharpan.
Det finns bevarade instrument på Musikmuseet som visar hur utvecklingen kan ha gått till. Där finns t. ex. en harpa som på andra spelsträngen bara har tre löv, alla med egen nyckel. En harpa har löv som på en silverbasharpa upp till nionde nyckeln - ovanför denna är samtliga nycklar försedda med två löv.
Kontrabasharpa med dubbellek
Kontrabasharpan med dubbellek sägs ha kommit till i Österbybruk under andra hälften av 1800-talet. Det brukar heta att orsaken till att man skapade den var, att man ville kombinera silverbasharpans egenskaper med kontrabasharpans. Det förefaller dock som man endast har använt A- och kontrabassträngen som melodibärande. Csträngen har en underordnad betydelse och används huvudsakligen som lös medljudande sträng, utom när de kopplade löven kommer till användning. Om man kan utgå från att Justus Gille och Viktor Vikman, de spelmän som fört Österbyharptraditionen vidare till vår generation, hade ett representativt spelsätt, så användes den i stort sett som en kontrabasharpa.
Man har tidigare, åter med Norlind som undantag, bortsett från att det fanns en harptyp med löv på samma positioner som på kontrabasharpa med dubbllek, men där samtliga löv är kopplade - kontrabasmixturharpan. Inspirerad av silverbasharpans konstruktion gav man även på den vissa av andra melodisträngens löv en egen nyckel. Så kan det tänkas att kontrabasharpa med dubbellek uppstod. En annan möjlig utvecklingskedja skulle kunna vara att någon som byggde om en kontrabasharpa till silverbasharpa helt enkelt lät kontrabaslöven sitta kvar.Det begränsade utbredningsområdet för kontrabasharpa med dubbellek gav den också namnet Österbyharpa. Man slapp ifrån en svårighet med kontrabasmixturharpan när man gav vissa av andra melodisträngens löv egna nycklar. En nackdel med kopplade trälöv är att det kan vara besvärligt att få dem att nå respektive sträng exakt samtidigt, vilket är nödvändigt för att undvika oljud. Vid intonering vrids löven tills rätt tonhöjd erhålls. När lövet vrids från idealläget - rät vinkel mot strängen - måste nyckeln tryckas in längre för att lövet skall träffa strängen. Är nyckeln försedd med flera löv blir det ett tålamodskrävande arbete att få avstånden att stämma. Vid jämförelse med kontrabasmixturharpan har man på kontrabasharpa med dubbellek minskat antalet löv på vissa nycklar från tre till två.
Metallöv -från 1600-tal till nutid
Ett sätt att slippa ovannämnda svårigheter vid intonering av kopplade löv - en lösning vi ser redan på Vefsenharpan - är att man har trälöv i första raden men metallöv den/de parallellkopplade raden/raderna. Trälöv går bara att justera i en ledd, nämligen i strängens längdriktning. Gamla tiders handgjorda spikar var, enligt Musikmuseets Felix Wolf tillräckligt smidiga för att de skulle kunna böjas vid intonering. Detta medför att man med metallöv på mixtursträngen inte bara kunde justera tonhöjden utan också den nog så känsliga anslagspunkten Trälöven kunde av andra skäl ha
Bl. 6.2. Kontrabasharpa med dubbellek
Teorin har framförts att mixturharpans (då kallad enkelharpan) fördelning mellan metall- och trälöv skulle vara ett tecken på att första spelsträngen var av metall, medan andra spelsträngen då antogs ha varit av mjukare material. Detta antagande ledde i sin tur till slutsatsen att andra melodisträngen var lägre stämd än den första - troligen en oktav. Man skulle ha velat undvika metallöv mot metallsträng. Mot denna teori talar bl. a. ett påstående av Norlind. Han menar, med stöd av bevarade strängrester, att Vefsenharpan varit försedd med mer än en metallsträng samt att strängarna på en del äldre klaverinstrument slogs an av metallstift liknande dessa löv. Dessutom kan påpekas att första spelsträngen tidvis varit av sena alternativt silke.
I Lings avhandling s.73-74 berättas att en försöksperson som lyssnat på bandinspelningar ej kunnat avgöra vilket instrument som var försett med trä- respektive metallöv. Där framgår också att Per Hellgren (1850-1935) försåg bl. a. Viktor Vikmans kontrabasharpa med dubbellek med stållöv.
»Kromatiska» nyckelharptyper
Organisten Mats Wesslén och andra experimenterade på 1830-talet med silverbasharpan. Många vittnesmål talar om de förbättringar han genomförde. Ofta ger man honom äran av att ha uppfunnit silverbasharpan, men som vi sett ovan var så knappast fallet. Hans roll som förnyare får för den sakens skull inte underskattas.
En nyckelharpa som måste placeras i en kategori för sig konstruerades av Elias von Langenberg redan omkring år 1830. För att kunna spela alla slags låtar och även violinstycken konstruerade han en mycket avancerad lek. Grundidén är att översta raden nycklar verkar på grövsta melodisträngen och tvärt om, en idé som återkommer på 1900-talet på Svenskharpan och Johanssonharpan.
Är 1899 hade Moritz Gullbergson konstruerat en ny harptyp. Även han hade ambitionen att utöka nyckelharpans repertoar. Han benämnde instrumentet stråkharpa, men definitionsmässigt måste den betraktas som en nyckelharpa. Med sina fem melodisträngar, varav en är kontrabassträng, blir benämningen fyrradig kontrabasharpa (med dubbellek). Gullbergson var med vid spelmanstävlingarna i Uppsala 1910, där hans harpa rönte stor uppmärksamhet och omnämndes i pressen. Se närmare beskrivning i avsnittet Beskrivning av arterna under CS.
I Uppsalatävlingarna deltog också August Bohlin som i början på 1920-talet utvecklade Wessléns tvåradiga kromatiska nyckelharpa genom att förse även den tredje spelsträngen med löv. Vi kan inte bortse från att han kan ha inspirerats av Gullbergsons harpa.
Eric Sahlström utgick likaledes från Wessléns princip när han utvecklade den treradiga kromatiska nyckelharpan till vad den är idag.
Viktor Svensk i Fasterna tillverkade under 1940-talet ett tiotal nyckelharpor som likhet med von Langenbergs hade omvänd lek. Svenskharpan har fyra dubbla oktavstämda melodisträngar. Harporna har använts till såväl spelmanslåtar som till gammeldansmusik. Tonen är stark och mäktig. En spelman sade om Svenskharpan: »den tar ut tre-fyra fioler».
Erik Olsson tillverkade sin första fyrradiga kromatiska nyckelharpa i slutet av 1950-talet i Säter efter att först ha byggt ett par treradiga. Han fick låna en nyckelharpa ett par dagar för att ta mått. Den enda kontakt han tidigare hade haft med nyckelharpa var att han hade hört virtuosen Thore Zetterström på radio och fascinerats av ljudet. Erik Olsson var hälsingespelman och ville kunna spela sina låtar hemifrån Arbrå på harpan. För att underlätta detta bestämde han sig för att tillverka en fyrradig nyckel-harpa. 1 Leffiers bok »Nyckelharpospelet på Skansen» finns en bild på en silverbasharpa som han använde som förebild för korpus. Fjärde radens nycklar sänker han ibland ned i halsen för att leken inte ska bli för hög. Med tiden har han byggt över femtiotalet harpor och många har byggts efter samma princip. På senare år har han ersatt bordunen med en trettonde resonanssträng. Han har även tillverkat några harpor med 350 mm:s mensur, ett par med ännu kortare mensur. Många Olssonharpor stäms G,D,A,E, men även t. ex. G,C,A,D och G,C,A,E förekommer.
Även Tord Johansson i Ösmo byggde först några treradiga kromatiska nyckeharor. Med sin harpbyggarlärare Harald Närlunds goda minne började han i slutet av 1960-talet tillverka den harptyp som senare kom att kallas Johanssonharpan. Närlund och Johansson hade diskuterat hur man skulle konstruera en harpa som vore enklare att spela på för en som redan kunde spela fiol. Jan Ling lånade Tord Johansson sitt manus till den blivande doktorsavhandlingen så han kunde sätta sig in i nyckelharpans hemligheter. Tord Johansson kom från Junseletrakten och hade från början vaga begrepp om vad en nyckelharpa var för något. Johanssonharpan har omvänd lek och är försedd med fyra kviutstämda melodisträngar, antingen G, D, A, E eller C, G, D, A.
Norrbottenharpans skapare Östen Öhman från Sikfors i Norrbotten studerade, tillsammans med sin bror Gunnar Öhman, harpor på bl. a. Dalarnas museum i Falun innan de började bygga sina harpor. De experimenterade fördomsfritt och tillverkade ett antal olika modeller. Bröderna berättar att de började tillverka både tre- och fyrradiga nyckelharpor utan att ha sett annat än gammelharpor. Osten Öhman kom att anlitas som byggledare och fick långväga köpare från bl. a. Schweiz. Han bestämde sig för att standardisera en harptyp för att underlätta undervisningen i byggcirklarna och därigenom göra det möjligt för t. ex. de schweiziska köparna att beställa »reservdelar». Denna harptyp har kommit att kallas Norrbottenharpan och finns med tre och fyra melodisträngar. De senare har ibland 16 resonanssträngar. Korpus är av 5. k. Bäckströmtyp.
Nyckelharpan utvecklas ständigt. En del experiment resulterar i livskraftiga harptyper medan andra förblir enstaka kuriosa. von Langenbergs harpa från tidigt 1800-tal har fått efterföljd först i vår tid, vilket är ett exempel på att det ibland kan dröja innan tiden är mogen för vissa förändringar.
Tillbaka till:
Till Nyckelharpans Forum startsida