Generellt talar man om fyra modeller av gammelharpa. Enkelharpa, kontrabasharpa, kontrabasharpa med dubbellek samt silverbasharpa. Samtliga dessa termer har brister men här, liksom i de flesta fall i facklitteraturen används de som jag beskriver nedan

En harpa som kunde räknas med skulle kunna vara kontrabasmixturharpan, eftersom den, sett utifrån bevarade instrument, varit rätt allmän. Att den förbisetts är kanske för att den inte överlevde in på 1900-talet.

Men är det ens meningsfullt att dela in gammelharpan i ett antal modeller? Skulle det räcka med enkelharpa för enradiga och dubbelharpa för tvåradiga? Kanske, men nu är termerna etablerade och att ändra dem vore vanskligt

En grov indelning av nyckelharpan blir
1. de resonanssträngslös
2. gammelharpan - borduninstrumenten, och
3. moderna nyckelharpan.
Sedan kan man ju indela gammelharpan ännu fleraantal modeller, vilket gjorts av bland andra Tobias Norlind samt Ahlbäck/Fredelius, men bara undantagsvis har man nytta av det. T ex då de kan hjälpa till att förstå hur utvecklingen kan ha gått till.

Här används vissa termer hämtade från Tobias Norlids typologi. Basstift avser löv tex för kontrabasharpans d-sträng.

Mittstift anger då löv på en mellanliggane sträng. Någon term för stift på första meloisträng behövs förstås inte... Melodisträng avser melodibärande sträng, mixtursträng en sträng med mittstift där inget löv sitter på en separat knaver. Bordunsträng är en spelsträng utan löv som kan spelas tillsammans med en melodi och/eller mixtursträng. Resonanssträngarna vidrörs inte av stråken. Så de är de enda icke spelsträngarna.

Att säga tex sjunde positionens knaver i stället för sjunde knavern gör vi för att undvika missförstånd tex då en harpa inte har någon knaver i sjätte position.

Den ljusaste strängen kallas traditionellt a-sträng. Oavsett det faktum att man förr stämde harporna lägre.

De tecknade skisserna jag använder som illustration är modifierade utifrån de Anders Eklundh gjorde till sin artikel om gammelharpan. Se HÄR.

Till tidningen Nyckelposten skrev Anders Eklund en artikel där han gick igenom de olika gammelharptyperna och deras stämning. I samma nummer skrev Ander Stake, numer Norudde, en artikel om moraharpan och olika stämningar på den. De artiklarna, och Jan Lings doktorsavhandling samt Gunnar Ahlbäcks bok Nyckelharpfolket står sig bra än idag. Per-Ulf Allmo har gjort ett gediget forskningsarbete och lagt fram hypoteser. Men rent faktamässigt står vi där vi stod vid tiden för nämnda artiklar publicerades. Utom vad gäller justeringar som redovisas nedan

De första gammelharporna

Jag kommer här endast prata om gammelharpor i den betydelse termen allmänt ges. Dvs en nyckelharpa med resonanssträngar, förr med kropp utgröpt ur ett enda stycke och med en eller flera bordunsträngar. Moraharpan räknas alltså inte dit.

Föreställningen att enkelharpan förgick kontrabasharpan verkar sakna stöd såväl vad gäller bevarade instrument som andra källor. Tvärt om finns rent utförandemässigt tecken som kan tyda på att de första gammelharporna hade löv på mer än "a-strängen".

Kontrabasharpan har en rad knavrar men löv för två melodisträngar. En på vardera sida om bordunen/bordunerna. Det var i den formen den levt vidare till våra dagar och efter en svacka på 1900-talet verkar den nu öka i popularitet. Alla enradiga, i betydelsen en rad nycklar, kundeses som variationer av en modell snarare än separata modeller. Men termerna såsom de användes i Jan Lings doktorsavhandling är de allmänt använda och det skapar bara förvirring om man försöker ändra det

På Anders Eklunds skiss ser vi a-strängen med stift och D-meloisträngen med basstift. Bordunen G (som ibland stämms i A men även andra stämningar förekommer) En del äldre kontrabasharpor hade två bordunsträngar. Här kallar Anders borunsträng två för D. (d1) .

Kontrabasharpan brukar kallas 1700-talets modell. Men är enkelharpan en förenklad kontrabasharpa eller är kontrabasharpan en utveckling av enkelharpan? Tobias Norlid pekar på att kontrabasharporna fick fler och fler löv under tidens gång. Kanske är det den iaktagelsen som gjort det logiskt att tänka att enkelharpan, med sin enda melodisträng är äldst.

Enkelharpa En del så harpor som funktionellt är enkelharpor, är helt enkelt kontrabasharpor som man tagit dän basstift eller mittstift på. Det finns även sådana som har varit enkelharpor från början (såvida man inte bytt nycklar på dem). Men de verkar vara yngre. Tittar man på de äldsta bevarade, med reservation för att jag förstås inte sett alla harpor, så ser de inte ut som på bilen nedan, utan som på bilen till höger. Skillnaden ligger i att det finns ett utrymme som verkar tänkt för basstift. Det kan tyda på att man byggt med kontrabasharpan som förebild. Men kanske var det för stabilitetens skull man byggde så.

T v. Hasse Gille vid stråken
Foto Gunnar Ahlbäck

Nedan Bernt Olsson med en mixturharpa med bara en bordun

En annan möjlig utveckling går från kontrabasmisxturharpan till kontrabasharpa med dubbellek. Samma sak där då, att vi pratar inte om en mixtursträng med löv på varenda knaver, utan me några få som kan ge samma dubbelgrepp som på dubbelleken och silverbasharpan. Så här långt verkade dessa resonemang trovärdiga. Låt oss lägga till en sak i resonemanget.

Tidigare ansågs allmänt att silverbasharpan tillkom på 1830-talet. Allmo beskriver i sina böcker att tittar man på de utpekade skaparna av silverbasen så hamnar man långt senare i tiden. Då utgår man från att namnen är rätt men årtalen fel. Kan årtalen vara rätt men personerna fel. Kan man lita på att NÅGON av uppgifterna om personer och tillkomstår är rätt? Egentligen inte, eftersom den ursprungliga uppgiftlämnaren hade fel! Samma som när det gäller moraharpan som behandlats ovan. Om en uppgiftslämnare visar sig ha helt fel uppgifter - kan man då välja ut delar av utsagan och skapa en ny historiskrivning? Här gäller det att vara försiktig.

Utvecklingen har inte följt en spikrak linje. Inte förr och inte nu. Standardisering. Rätt och fel. De var inte ledorden. Utom det att gammelharpan faktiskt vad gäller själva kroppen och nycklarna varit traditionsbundna efter vad vi ser på bevarade instrument. Till och med detaljer som räfflarna på nycklarna, som ju saknar funktion. Men funktionsmässigt så har man experimenterat, ändrat, bytt nycklar och flyttat strängar. Merparten av de riktigt gamla instrumenten är i varierandde grad ombyggda. Till exempel från en en rad nycklar till två.

Var då den förbisedda kontrabasharpvarianten kontrabasmixturharpan den direkta modern till silverbasen. Det känns som just det invanda bruket av termer har gjort det trögt att diskutera utvecklingen. Kontrabasharpa, kontrabasharpa med dubbellek, silverbasharpa - det är termer som upplevs gedigna och exakta. De är ju vare sig särskiljt gamla eller exakta. De är precis som termerna mixturharpa och kontrabasmixturharpa och Lings bruk av termen enkelharpa skrivbordskonstruerade uttryck. Om spelmän använt termen enkelharpa så lär det inte vara för att särskilja den från kontrabasharpan utan man avsåg just densamma. Enkelharpa - en rad nycklar. Den termen fanns heller inget bruk för förrän den tvåradiga kom. Jag har bemötts med att det aldrig funnits mixturharpor och kontrabasmisxturharpor. Nej de termerna fanns ju inte förrän Gunnar Ahlbäck och jag (efter resonemang med Jan Ling) myntade dem för att ha en term för dem i syfte att diskutera utvecklingen.
När man diskuterar harpans utveckling är Tobias Norlids typologi den som är exakt. Den beskriver hur instrumenten ser ut, utan att ge dem namn som lätt blir hinder.Om någon drar kriterierna för en silverbasharpa och då utesluter tex Spel Oskars silverbasharpa för att den har ett löv på g-strängen så blir termerna bara ett hinder.

Men åter igen är vi då inne på teorier. Vi vet inte vilken av silverbasharpa med dubbellek och silverbasharpa som kom först. En utveckligskedja som går från mixturharporna till dubbelleken och silverbasharpan ter sig mycket möjlig. Men att dubbelleken är sprungen ur silberbasharpan eller tvärt om är tydligt. De har gemensamma lös

Kontrabasharpa med dubbellek även benämnd Österbyharpa

Genom att koppla loss ett par löv och ge dem en egen knaver i en undre rad fick vi en första tvåradiga nyckelharpan. Detta skedde under 1800-talet. (Oavsett om silverbasharpan eller österbyharpan kom först)

Man behöll kopplingen h-d. Något Anders inte tagit med i sin skiss är den finess man finner på fjärde knaverparet, är övre knavern betjänar undre radens löv och tvärt om. Eftersom c-strängen inte använes som melodibärane så var detta praktiskt. Genom att trycka in knaver tre och fyra samtiigt fick man ett ackord som man visserligen kunde ta även utan att vända om nycklarna, men på detta sätt kan man ta dubbelgrepp med pekfingret på knaver två respektive tre-fyra och ha pek-, ring- och lillfinger lediga för melodispel. OBS finnessen med knaver tre och fyra finns inte på alla dubbellekar.

Något som också saknas på enna skiss är en ytterligare bordunsträng C placerad mellan g-bordunen och meloisträngen, d. G är den dominerande bordunen, som med fördel används som pulserande taktmarkör (snarare än den "obrutna bas" som brukar nämnas.) När man spelar på meloisträngen D så får man på detta vis med en c-bordun fast den kombinerade mixtur- och bordun-c-strängen ligger på andra sidan den tjocka G-bordunen.

Jag hör sägas att det finns Österbyharpor utan denna rena c-bordun. Kanske misstar man den för en resonanssträng, Jag har själv aldrig sett en Österbyharpa utan nämnda bordunsträng utom på Anders skiss.

Detta stycke är alltså skrivit som att silverbasharpan kom före kontrabasharpa med dubbellek. Var det tvärt om så gäller fortfarande att man från en harptyp tog med sig ett par finesser till nästa. Kopllingen H-D

Silverbasharpa Den gammelharptyp som under 1900-talet alltmer trängde undan kontrabasharpan. Detta förstärktes när det gällde nyrekryteringen vid och efter folkmusikvågen. Den har mixturharpans och Österbyharpans koppling för h-d på andra knavern. I början även det omvända knaverparet i fjärde position. Det är inte ovanligt nu heller, men trenden har gått mot att när c-strängen används som melodibärande, då kontrabasharpans d-sträng tagits bort, så lägger man alla a-strängens toner på översta knaverraden.

Silverbasharpan är klart mer begränsad än kontrabasharpan.

En del spelmän höll, och håller, fast vi traditionen att vara flitig med användandet av G-bordunen. Det så kallade tunga spelet. Även förr fanns spelmän som gick mot ett spelsätt som slog igenom ordentligt i och med en treradiga nyckelharpans intåg på scenen. Det gav eko i spelmansnamn som Fisen Ljuvlig, vilket påstås anspela på att han likt en spelman som kallades kvinten, låg på kvinten. Och alltså inte spelade ett bordunspel fullt ut. I tidningen Nyckelposten skrev John Olsson en artikel som diskuterade huruvida silverbasharpan var tänkt som ett borduninstrument eller mer som de tre och fyrradiga harporna där man kan spela på en sträng i taget eller ta dubbelgrepp. Hur det var tänkt är omöjligt att veta. Vad vi vet är hur det oftast användes. I varierande grad som borduninstrument. Anders Eklund lyfter i sin artikel fram att den stora skillnaden mellan silverbasharpan och den moderna treradiga inte ligger i själva konstruktionen lika mycket som i spelsättet

Vägen vidare

Det gjordes experiment med fler melodisträngar än vad gammelharpan normalt har. Von Langenberg byggde flerradiga nyckelharpor under första halvan av 1800-talet. De fick ingen efterföljd då de var stora och otympliga. Senare kom Gullbergsson med sina snillrika harpor strax före sekelskivtet 18-1900. Sellin var en estradspelman som spelade flera instrument. Han försedde sin silverbasharpa med ett a på g-strängen. Så gjorde som nämnts även Spel Oskar senare.

Bohlin och Sahlström och den treradiga, s k kromatiska treradiga harpan tarvar ingen presentation. På 40-talet byggde Viktor Svensk fyrradiga harpor - med två strängar på vart löv. Lite samma ide som en tolvsträngad gitarr. Man fick grovt och grant om stråken låg på rätt ställe på strängarna. Spelade man lite längre från stallet ljöd en sträng i taget. Detta eftersom strängarna låg nästan plant på stallet men träffade förstås löven över varann.
Nästa steg var Erik Olssons fyrradiga harpor. De var de första fyrradiga som fick spridning. Följda av Östen Öhmans harpor i Sikfors. Han höll tidigt byggkurser i bl a Piteå. Därnäst kom Tord Johansson. Likt Svensks harpor hade Johansson en lek där översta knaverraden verkade på grövsta strängen.
Nere på kontinenten har de fyrradiga en större andel av harpbeståndet än i sverige

Till vänster: En kontrabasharpa med dubbellek.
Observera bordunsträngarna i sena.

Denna österbyharpa, som kontrabasharpa med dubbellek också kallas, har finessen där fjärde knavern i översta raden går till c-strängen.

Gullbergsson lät alla nycklar löpa in i leken på ett och samma plan. En genial konstruktion i sig.
Detta exemplar skiljer sig från de mer klumpiga harpor Gullbergsson själv byggde. Här är det en annan byggare, men leken är uppbyggd med "Gullbergssons konstruktion". Kroppen en äldre gammelharpkropp. Byggare och tillkomstår är okända

Vi vet att Gullbergsson byggde harpor 1899, 1910 och 1911. I nutid har en byggare gjort en liknande konstruktion - ovetandes om Gullbergsson.

När det gäller att peka ut exakt vem som skapade ett nytt instrument så är det bra att hålla i huvudet att en pådrivande faktor är tiden själv. Omständigheterna. Samtidens önskemål. Ta som ett exempel att två spelmän satte ett löv på silverbasens g-sträng. För att det var naturligt. Flera spelmän tog fram harpor med mer än två melodisträngar. Gullbergsson och von Langenberg tog fram mer udda skapelser. Att sätta löv på g-strängen och därtill utöka antalet rader nycklar är Bohlin känd för att vara först med. Men steget var inte långt. Inte långt senare kom Viktor Svensk med sida fyrradiga med nycklarna i omvänd ordning. Han var inte först. Tord Johansson "uppfann" senare denna lösning. Erik Olsson byggde ut den treradiga till fyrradig, men till skillnad från de nyss ämnda utökade han bara den vanliga treradiga harpan med ytterligare en rad nycklar som nedsänktes i halsen för att undvika att öka lekens höjd. Östen Öhman började ovetande om detta bygga fyrradiga men hans skiljde sig lite från Olssons harpmodell.

Moraharpan fick uppmärksamhet genom Anders Norudde och Hedningarnas förtjänst Många intresserade av att bygga en sådan. Men ytterst få har byggts som är likadana som Moraharpan. (Stort M när vi talar om den antika moraharpan. Litet nä vi pratar om modellen) Tonförrådetvar begränsat på Moraharpan. Man var ute lite efter ljudet i en moraharpa men man behövde flera toner. Så plötsligt såg vi nyckelharpor med en kropp som liknade Moraharpans, men de kunde vara enkelharpor med fler löv än Moraharpan. Det kunde vara kontrabasharpor, silverbasharpor lika gärna som tre och fyrradiga harpor. I övriga fall klassar man harptyp efter leken. Men när kroppen påminner om Moraharpans så säger manoftast moraharpa. Eventuellt med prefix som anger vad slags lek den har.